Saknaden efter Linus
Saknaden efter min älskade lurvtuss Linus är lika stor nu som då. Det känns så fel att inte höra hans tassar trippa på parkettgolvet, hans jamande när jag kommer innanför ytterdörren och hans spinnande när han hoppar upp i sängen för att väcka mig. Inget av det där finns längre, han finns inte längre. Det enda ljud som finns kvar i lägenheten är en ekande tystnad. Linus, tårarna faller tungt när jag tänker på stunden då du somnade in. Du fattas mig något oerhört.

5 november, 2007 vid 12:44
Åh :-( *skickar kramar*
5 november, 2007 vid 18:30
Svar Guldlock: tack! Kram
6 november, 2007 vid 21:52
Usch jobbigt. Värst när man hör små ljud och för en bråkdels sekund glömmer bort vad som faktiskt hänt, och tror att det lilla älsklingsdjuret fortfarande finns där. Men de gör ju det ändå, finns där. I hjärtat.
6 november, 2007 vid 22:23
Svar Tears of gold: ja han kommer ju alltid finnas där, den lilla floffyn.