I kväll var jag och min bästa vän på biopremiären av Mamma Mia. Det var äckligt varmt i salongen (biografpersonalen delade ut våtservetter på grund av värmen, rätt behagligt med lite kyla men resultatet därefter blev sunkigt citronklibbiga händer).
Det var en karl som sjöng med i refrängen på låten Mamma Mia (så högt att vi såg oss om för vi trodde det kom från en högtalare bakom oss först, dock var sången allt för falsk för det), och värst av allt: folk applåderade både under och i slutet av filmen (vad ska man säga, det var som att flyga till Kreta och tvingas lyssna till patetiska turisters applåderande under landningen).
Men filmen! Åh! Underbar tycker jag, den var så välskriven, så snyggt regisserad, så fina bilder. Pierce Brosnans uttryck under sångnumren var otroligt fult och Colin Firth lät som en kastrat när han sjöng (hur högt kan en medelålders man gå upp i tonart egentligen?). Meryl Streep och speciellt Amanda Seyfried sjöng fint.
Det gör inget att Brosnan och Firth var lite B vad gäller sång, de spelar båda bra. Nästan hela ensamblen spelade trovärdigt och inte överdrivet trots alla sånginslag, och om inte Julie Walters får en Oscarnominering i vår är det fel.
Jag skrattade så att tårarna rann, många gånger om. Så värme, våtservetter, falsksång och applåder till trots – nästan magi.
- – - – -
Förresten, jag undrar om en del i publiken alls fattade att det var en film och inte musikalen live de tittade på. När Meryl Streep sade ”Do you want more?” eller något liknande mot slutet, var det flera i salongen som ropade ja… Det var tur att det var slut då, annars hade jag halvt kreverat av kväljningar över människor som faktskt talade med en bioduk. Aaah, film är alltid bäst på bio ;)
Den filmen ska jag se med Peter, mamma och systerdottern i veckan som kommer nu :) Jag tycker om Meryl Streep. Fastjag hoppas jag slipper ett publikhav som håller på sådär! :)
Och nu är den här… Mamma Mia… äntligen…!