Nu har Ninni och jag haft samma strid som varje månad: fajten om klosaxen. Samma visa varje gång: hon springer, jag jagar, hon fäller in klorna, jag försöker få dem att fällas ut, hon tjuter ynkligt, jag muttrar irriterat. Slutligen: jag mutar med leverpasta, Ninni äter den nådigt och ignorerar mig ett par timmar framöver. Jorå, det är så enkelt att leva med en kattdam som snarare borde heta Posh än Ninni ^^
Jag försvinner i väg till stugan igen och kommer hem i morgon :)
Handlat åt mormor är i stort sätt vad jag har gjort i dag. Var underligt trött när jag kom hem så jag gick och lade mig vid halv sex ungefär. När jag sedan vaknade var klockan nära på 21.20… var tog tiden vägen? Inte vettigt att sova så länge så tidigt på kvällen, men så kan det gå. Ska nog snart lägga mig igen, det är inget bra på tv, har ingen lockande bok att läsa, det är dött på MSN och trött är jag fortfarande.
I dag fick jag så, efter flera års värk och nonchalans från läkare, diagnosen fibromyalgi. Det känns skönt med en diagnos, hur sjukt det än är så kanske större förståelse kan visas då. Det räcker inte med att man vissa dagar har så ont att man inte vill vakna mer, att inte bli trodd är ännu värre.
Hur som, ett ord från en läkare; ”du har det och det etc” kan göra mycket för en människa. Jag vet ju sedan länge att det inte är någon inbillning, men när det viftats bort så har jag ibland ändå börjat tvivla på mig själv. Nu gör jag inte det längre.
Jag har haft den här äckliga värken sedan femman-sexan, jag kommer alltid ha den och livet känns så jävla kasst på grund av den. Det finns egentligen inga bra smärtstillande medel som fungerar, jag tar full dos av en medicin och den mildrar lite. På det stora hela är fibromyalgi något som den drabbade får lära sig tackla på det vis den kan, hur krasst det än låter.
Det gäller även mig. Jag vill spotta och stampa på den här skiten. Men hur mycket jag är skriker, gråter och spyr galla så försvinner det inte. Det finns alltid där. MEN, det har ju fått ett namn och jag en bekräftelse på att jag inte hittar på för att få sympatier eller hallucinerar fram en falsk smärtbild. Det i sig, är värt något just nu, just i dag.
I kväll visades de två sista avsnitten av Project Runway, och min favorit vann. Alltid något. Dessutom visade Victoria Beckham prov på ironi, självdistans och humor. Det kunde man inte tro ^^ Det var ett bra säsongsavslut.
Eftermiddagen tillbringade jag tillsammans med mamma i Köping. Jag bjöd henne först på lunch, sedan gick vi till en guldsmedsaffär där mamma köpte ett par örhängen till sitt Efva Attling-halsband Crazy Heart som hon fick av oss barn förra året. Örhängena tillhör också Crazy Heart-kollektionen och passar henne väldigt bra.
Jag hade lagt undan ett halsband där förra veckan, också det ett smycke med samma namn som tidigare nämnda, men en mindre modell. När jag väl skulle köpa det ändrade jag mig dock då jag fick seden mindre versionen av smycket Hope. Det var så fint och tilltalade mig mer än hjärtat, och jag slog till på det i stället.
Jag har tittat på Hope-halsbandet i några år men bara sett den stora modellen och tyckt att den varit för maffig för mig. Inte visste jag att det fanns i mindre version men det gjorde det ju, och jag är väldigt nöjd med köpet. Elegant är det ord som kommer för mig när jag tittar på smycket ^^
Madeléne. Bor i en liten ort någonstans i Västmanland. Är sambo med mina två svansbarn: katterna Ninja (blandrasperser) -06 och Wiggo (Brittiskt korthår) -08. Veta mer?
