Filmtips: Speak

Melinda (bra spelad av en fjortonårig Kristen Stewart) är huvudkaraktären i Speak (2004). Under  en sommarlovsfest  ringer Melinda polisen vilket resulterar i att alla ungdomar på festen tas om hand, och en väns bror förlorar sitt jobb för att ha festat med minderåriga

Melinda börjar high school till hösten men blir utfryst av sina före detta bästa vänner, känd som ”den som skvallrade”, en lärare behandlar henne illa och hennes betyg sjunker. En dag bestämmer sig Melinda för att delvis sluta prata. Men hon mår allt sämre, och ingen vet vad som egentligen gjorde att hon ringde polisen den där kvällen.

Speak är en film om hur grymma människor kan vara, hur det är att vara ensam i steget mot att närma sig vuxenvärlden och vad som kan hända när man inte har någon att ty sig till. Rekommenderas!

Filmtips: Little Ashes

Little Ashes (2008) handlar om den förbjudna och omöjliga kärleken mellan författaren Federico García Lorca (Javier Betrán) och konstnären Salvador Dalí (Robert Pattinson) i 1920-  och 30-talets Spanien. Little Ashes är en otroligt fin film om att kämpa med sig själv och känslor man inte ”borde” känna, i en tid av politiska oroligheter. Om viljan att kämpa för varje människas rätt att leva och lära som den vill.

Det finns några roliga scener där Pattinson på ett fantastiskt sätt skildrar Dalís balansgång mellan geni och vansinne, men mestadels är Little Ashes tragiskt vacker. Jag led med karaktärerna (skådespelarna är fantastiska!) och det var med svårighet jag slutade gråta efter filmens slut. Det är sällan som jag fångats så av en film på senare år, se den!

Javier Beltrán och Robert Pattinson i Little Ashes.

New Moon: recension

Nu är det kring lunchtid på fredagen och jag har vaknat efter gårdagskvällens och nattens äventyr: jag var på den så kallade Twilight + New Moon-kvällen på bio. Efter att ha sett den första filmen som alltid är lika bra, blev det en halvtimmes paus och då var det lite jobbigt, tröttheten smög sig på. Men ungefär 00.10 satte New Moon igång och sömnen åsidosattes snabbt!

Så vad tyckte jag? – Fotot i New Moon tilltalade mig mycket mer än i Twilight, jag gillar de varma färgerna och lite proffsigare linsen den filmats igenom mer än den råa budgetkänslan som fotot i Twilight gav. Men så är NM också regisserad av en ny regissör, Chris Weitz (Om en pojke m.fl.).

Vissa scener var väldigt vackra, jag nämner inte vilka eftersom jag inte vill spoila något här. Men musiken användes perfekt i dessa scener och Lykke Lis låt Impossibility ramade fint in en av mina favoritscener i NM.

Jag gillar som bekant Kristen Stewart mycket och av någon anledning klagar många på hennes skådespel, men jag anser att hon gör en perfekt Bella i båda filmerna och jag kan sympatisera med hennes lidande.

Överlag vad NM kanske lite för lång, men jag tyckte ändå om den, den bjöd på flera skratt. Jag blev på intet sätt besviken.

Slutet däremot?! Det var frustrerande, nu längtar jag ännu mer efter den tredje filmen, bara sju (…) månader kvar. Det blev lite ”fortsättning följer” över det hela, irriterande men smart drag av regissören som kopplar vidare till uppföljaren. Givetvis vet jag ju redan hur det kommer att fortsätta, hur många gånger har jag inte läst böckerna? Men det gör inte frustrationen mindre.

Komiskt denna kväll var att folk applåderade (!), visslade och jublade när Edward (Robert Pattinson) entrade duken, och de verkade halvdö när Jacob (Taylor Lautner) drog av sig tröjan och visade upp det nya sexpacket, enbart införskaffat för hans större roll i NM. Själv höll log jag lite kärlekskrankt i tysthet åt synen av läckra Kristen. Ja, även en ”gamling” på snart 26 måste få längta lite ibland ;)

(Värt att notera: i dag har Kammarrätten kört över Statens biografbyrås beslut om fetomårsgräns för NM, och sänker den till elva år. En vinst för alla yngre som vill se filmen och som egentligen är den stora målgruppen, men möjligen en förlust för oss som inte gillar fjortisars ”naaaaaaw” och fniss timme efter timme så fort de ser en bar bringa eller en kyss.)

En dag!

Nu är det bara en dag kvar innan Twilight + New Moon-kvällen! Dum som jag är letade jag recensioner av New Moon och Expressen gav den en (!) geting… Det bådar inte gott. Men å andra sidan klankar många kritiker ner på böckerna och den första filmen som sentimentalt och kvinnofientligt tonårsdravel.

Jag däremot är ju en av många som älskar både böckerna och filmen Twilight och tycker varken det är för såsigt, larvigt eller att man- respektive kvinnorollerna är alltför föråldrade. Den manlige huvudkaraktären är för sjutton född i början av 1900-talet och var därmed uppvuxen med helt andra värderingar än den kvinnliga som är född i slutet av samma århundrade, givetvis ser de olika på sex, kärlek och äktenskap.

Jaja, nu ska jag avsluta mitt underliga försvarstal här. Jag ser i alla fall enormt fram emot filmen, förväntar mig inget storverk utan hoppas bara att den är trogen boken och att det blir en bra filmupplevelse.

Samme man?

Två män? Nej, titta en gång till. Dessa bilder föreställer samme man, basebollspelaren Sammy Sosa, som tydligen bleker sin hud genom att varje kväll smörja in sig med blekande kräm, se Expressens artikel.

Bild lånad av expressen.se/All Over Press

Jag blev helt chockad när jag såg bilderna. Nog för att Michael Jackson var en svart man som blev vitare än ett Pepsodentleende med åren, men om det berodde på sjukdom eller någon mystisk kräm vet jag inte. Men denne Sosa medger villigt i intervjuer att han vill ha vitare hy och därför bleker den. Det känns bara så tragiskt, sorgligt.

Varför vill han bli vitare? Beror det på hat mot den egna hudfärgen, eller omvärldens åsikter om densamma? Mår han bättre av att bli vitare? Det går att spekulera hur mycket som helst, men som skrivet, det känns sorgligt.

Mariette

…var underbar i kvällens Idol. Det tycker jag i och för sig varje vecka, men ikväll var hon fenomenal. Och duetten med Calle: ah!  Om Mariette hänger löst igen blir jag halvt tokig, och om hon skulle åka funderar jag  på att bojkotta resten av Idolsäsongen.

Edit: Mariette är kvar i tävlingen och hängde inte löst, allt är som det ska vara igen!

Trubbel (i paradiset) med träigt manus

Jag hade kanske inga större förhoppningar om Trubbel i paradiset mer än att den kanske skulle vara en lättsmält och smårolig romantisk komedi, men att den skulle vara så genombota usel hade jag inte trott. Jag och T såg filmen på premiärkvällen i fredags och vi var relativt många i salongen. Efter en 20 minuter började flera av oss skruva på oss, redan då var filmen seg och trist.

Okej skådespelarinsatser, vid sidan av Vince Vaughn som är träig och kör med krystade skämt filmen igenom. Att han även ligger bakom manuset känns inte helt oväntat, handlingen är tunn och repliker med dålig komisk skruv kastas fram och tillbaka mellan rollfigurerna under de ca 1h 50 min som Trubbel i paradiset pågår.

Spar pengarna, gå på någon annan film. Det här var en av de tristaste och segaste romantiska komedierna på länge, jämförbar med Robert Altmans hemska Dr. T och kvinnorna (2000) med Richard Gere och Helen Hunt.

Huvudkaraktärerna i Trubbel i paradiset spelas av bland andra Vince Vaughn och Malin Åkerman.