I torsdags eftermiddag ringde min mobil, det var från Strömsholms djursjukhus. En glad och trevlig veterinär kom med ett ännu gladare besked, Flisa ska få komma hem! Så i dag har mamma och jag varit och hämtat henne.
Det var mest jobigt till att börja med, jag trodde vi skulle få gå direkt och hämta henne då vi hade tid klockan två. Men det enda som hände var att vi fick veta att vi skulle få tala med rehabiliteringspersonalen först. Klockan hann passera halv tre där vi satt i väntrummet bland alla hundar och katter, men utan Flisa.
Till slut kom dock en tjej från rehab och berättade hur Flisas utveckling gått, hur hon ska rehabiliteras av oss i form av promenader och massage osv, vi bokade tid för återbesök med simträning med mera. Efter det fick vi vänta igen, puh.
Så äntligen ropade de upp mammas namn, och vi hann bara innanför glasdörrarna till korridoren där vi skulle hämta Flisa, innan hon sprang emot oss och hoppade som en toka. Hon ska ju inte alls springa och hoppa nu efter operationen, men hon smet från personalen och struntade totalt i det ^^
Jag kan säga att jag är glad att jag har lite längre hår numer, förhoppningsvis dolde det alla tårar som jag fällde. Alla som älskar ett djur kan ju föreställa sig känslan av att ha dragits mellan hopp och förtvivlan och bra och dåliga odds för att sedan få träffa det igen, och det visar sig att djuret är precis som vanligt vad gäller personlighet och sätt.
Jag tror inte att Flisa kunde ha blivit gladare, hon hoppade, gnällde, skällde, viftade på svansen löjligt snabbt och visste nog inte riktigt vad hon skulle ta sig till. Så fort vi kom hem till mamma och pappa gick Flisa till sitt hörn i hallen och lade sig på sin filt och somnade.
Nu efteråt känns det som ett lyckligt slut i en matiné på tv3 en söndag, och det blev nog så: ett lyckligt slut, vi fick ju samma underbara Flisa tillbaka, om än lite vinglig och ringrostig och i behov av rehabilitering.
