Jag är berörd, väldigt berörd. Jag har i kväll läst en bok, egentligen en dagbok, skriven av Katarina Fahlström mellan åren då hon var 22-24 år. Det är inga trevliga omständigheter som startade hennes envisa pennpräntande, för att rättvist skildra en för henne ny vardag och ett nytt liv.
Katarina Fahlström var 22 år ung, när hon 1996 fick diagnosen akut lymfatisk leukemi. I dagboken, som vid utgivning i bokform fick titeln Jag kan bara leva, får man som läsare följa med henne genom hennes sjukdomstid men också genom den resa som utgör den sista tiden av en ung människas liv.
Det är inte en bok om palliativ vård eller syn på en form av cancer ur en klinisk synvinkel. Cancern bemöts och ses här genom den drabbades ögon och tankar. Vi kan aldrig förstå hur Katarina Fahlström kände, precis som vi inte kan förstå någon annans känslor när han eller hon befinner sig i en sådan situation. Men som hon själv pekar på i sin bok, vi kan visa att vi vill förstå. Det är en helt annan sak. Då har vi lyssnat.
Den som inte varit öppen för en annan människas tankar, känslor och värderingar och bara har lagt locket på – om inte den personen finner en form av klarhet i sig själv efter att ha följt en del av Katarina Fahlströms livsresa, ter det sig underligt.
Jag kan bara leva behandlar också författarens gudstro som var väldigt viktig för henne, jag tror inte på Gud i den formen men viljan att tro på människans mod och styrka stärks betydligt efter att ha fått förmånen att ta del av en annan människas innersta tankar.
Det är sorgligt, från början står det klart att detta handlar om en ung människa som dog för tidigt. Men det är också någonting vackert i det sorgliga, och döden (hur orättvist den än må drabba en del) glorifieras inte men görs heller inte skrämmande mörk och kall. Hon fann sitt ljus, Katarina Fahlström, och litteraturvärlden blev en ovärderlig skatt rikare i och med Jag kan bara leva.
- – - – -
Vill du läsa boken? Sökinfo:
Fahlström, K. Jag kan bara leva. Örebro: Bokförlaget Libris; 2000.
